Dream a little dream of me

Jag förstår inte varför jag drömmer sånna låååånga drömmar utan nån som helst mening. Det ska ju vara en så kallad hjärn-städning av vad man varit med om. Så explain to me vad jag gjorde igår.

Min mamma (yvonne herself) jobbar som Karate tränare, och hennes bästa elev är hemma hos oss och jag får en jätte creepy känsla av den här killen som heter Stefan (det där är det ända jag fattar för mamma och jag prata om hur staffan fick sitt namn).
Men jag hinner inte bry mig så mycket om det för Emma och jag ska åka tåg. Vart vi ska har vi ingen aning, men tåg ska vi åka. Och långt ska vi. Men så kommer Emma på att hon glömt sin telefon hemma hos mig. Så vi måste hoppa av tåget och lifta tillbaka med ett par minst sagt skumma typer. Men vi bryr oss inte för på den där telefonen så finns VIKTIG information så det är allt vi tänker på. Att de skumma typerna sitter med skägg ner till fötterna rör oss inte det minsta. :P
När vi kommer innanför dörren så ser allting annorlunda ut. Istället för den vanliga bakgården så är det en strand, och ett fönster som inte går att stänga utan det flyger upp hela tiden.
Emma försvann helt plötsligt förmodligen letade hon efter telefonen så jag går och ska försöka leta reda på min mamma men jag hittar bara karate *drummmmrooll* Stefan.

*känn spänningen ökar*

Stefan säger att han har minnssan sett telefonen. Och han vet allt... Tydligen inte bra för jag fryser till av panik och sedan försöker jag springa därifrån. Men han springer inte efter, än...
Så jag kommer in i ett rum fullt av dockor. (I KNOOOOW, jag höll på att dö här)
Jag blundar genast men kommer på att jag måste nog springa vidare och enda sättet var ju naturligtvis att treva sig igenom the creepy dolls. Så jag håller andan och försöker att komma igenom, tills en väldigt bekant dockor rammlar inför mig. Min mor och emma, som på något sätt blivit förstenade till dockor, och jag blir livrädd och springer ifrån dem. (hahah ja tänkte bara rädda mitt eget skinn här tydligen:P)

Så jag springer, ut ur rummet och kommer ut till den där stranden. Där jag känner att sanden tar tag i mig och håller mig fast. Och där står jag som lots hustru på väg att bli en docka. Då kommer karate stefan bakom mig och ba: Asså jag ville verkligen inte att det skulle bli så här, men så går det när man lämnar bevis efter sig så där.. och däääääär vakna jag.

Slutsats: Lämna aldrig din mobil ur synhåll och kasta alla dina creepy dockor!!!!!