så tog jag ett personality test som stämde så sjukt bra in på mig själv att jag fick gås hud (fjädrar överallt) när jag läste det. Jag tänkte se om någonting hade förändras. Vilket de inte har gjort. Jag är fortfarande
Dreamy Idealist.. kanske kommer vara hela livet vem vem.
Men när jag läste profilen igen så slog det mig en viss sak..
In order to permit you to fully develop your ability you need an environment that is as stress free as possible. If you can’t get that you soon suffer, because you take critique and negative feedback very personally.
Det stämmer så sjukt bra, men ändå inte. Jag har varit väldigt stress-tålig och jag har sett det som en av mina bra egenskaper. Men nu inser jag att jag kanske aldrig har varit det egentligen.
Det är sjukt vad mycket man TROR att man själv ska klara av tills man inser att det finns en gräns.
Min gräns blev väl lite tydligare genom att jag braka samman totalt, men det har inte med saken att göra.
jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget heller, men på något sätt känns det skönt att jag lär känna mig själv den hårda vägen. Det kommer göra mig starkare i framtiden. Till en person som känner sig själv, vet vad hon vill satsa sina 110% på. Det är väl målet antar jag...
Nu gäller det bara att rikta in den sketna pilen rätt också :P
Jag känner mig som en gammal dam som berättar sin livshistoria för sina barnbarn. så är inte fallet..
Jag var bara tvungen at få ur mig den här tanken innan jag somna annars skulle jag tänkt på den hela natten.
Ahh~ psykologi.. ren hat-kärlek till det ordet :P
Usch, det blev så himla seriöst.. haha jahapp..
jag har svårt att vara seriös i mer än ett antal minuter..
så
Här lägger vi in en smörig helt underbar koreansk låt som heter "Love-Rain" '
(aah ~~~ dessa skönsjungande karlar, they sure can get you in the mood ;) )
länken till det sjukt instämmande testet:
http://www.ipersonic.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar